En oväntad resa

25 Jun

I år bestämde vi oss för att byta från midsommarstång till Berliner Fernsehturm. Själva Berlinbesöket var hur härligt som helst. Innan vi kunde sätta ner väskorna i hotellrummet var det dock allt annat än härligt…

Det började gå upp för mig rätt sent in i flygresan att det var ruggigt oväder över Berlin. Det jag trodde var blinkande lampor på flygets vingar visade sig vid en närmare titt vara åskblixtar. Planet stötte upp, ner och var helt enkelt en oförutsägbar åkattraktion. När vi dök ner första gången mot landningsbanan kunde vi se tv-tornet i Berlin på vad som upplevdes vara nära håll. Vi hörde landningshjulen fällas ut. Puh. Snart nere. TRODDE VI! Helt plötsligt vrids planet tvärt uppåt och vi rasar upp mot himlen igen. Vi flyger vidare, piloten försöker sig på en ny landning efter en stund men det går inte. Vi stöts återigen lite hit och dit, dyker ibland och rusar uppåt ibland. Blixtar lyser upp himlen. Jag är inte flygrädd men döden kändes nära. Jag började fundera på var jag hade bläckpennan och om jag skulle skriva ett hejdå-meddelande i boken jag läser. Den skulle förmodligen brinna upp vid en krasch men det är ju liksom värt en chansning. Funderar ett tag på vad innehållet bör vara. Kommer på att jag till råga på allt är kissnödig och tappar tråden. Blir åksjuk. Börjar må än mer illa då jag ser att resenären till höger om mig uppenbarligen också mår risigt. Får reda på att flygplatsen har stängt ner på grund av ovädret. Efter en dryg halvtimme då vi bara kör runt i luften berättar piloten att han nu ska ta oss till Hamburg istället.

När vi landar i Hamburg är tv-tornet, som vi såg på cirka 6 kilometers håll från planet, nu cirka 300 kilometer bort. Vi får reda på att det är taxi som gäller. När jag var i luften tänkte jag ”å, bara vi får landa på marken så är allt lugnt”. När vi har kommit ut på motorvägen och jag märker att taxichauffören passerar 200 km/timmen utan att blinka, och verkar ha som regel att köra minst dubbelt så fort som hastighetsbegränsningarna anmodar, tänker jag att marken nog inte var så mycket bättre ändå. Lastbilarna i högerfilen ser ut att stå parkerade när vi blåser förbi. Efter ett tag möter ovädret oss igen. Regnet piskar ner (och försämrar såväl sikt som fäste på vägbanan, tänker jag) samtidigt som varningsskyltar med hjortar på dyker upp titt som tätt i vägrenen. Jag kommer att tänka på vad mamma har sagt om hur vanligt det är med vildsvin vid motorvägarna i Tyskland. Jag börjar fundera på den där bläckpennan igen och att jag nu inte kommer att kunna skriva ett ordentligt hejdå-meddelande för att det är för mörkt. Fortfarande åksjuk. Och kissnödig. Som i en skräckfilm ser jag lite då och då potentiella katastrofsituationer uppenbara sig framför vår bil; bilar som kör alldeles för sakta, bromsar in och lastbilar som lägger sig i bredd. Jag märker ändå att chauffören är väldigt uppmärksam, och dessutom verkar bilen vara väldigt stabil trots idiotfart. Får senare veta av Jonas att det ”ju är en Mercedes”. Det enda goda som kom ut ur skräckresan är att jag har kommit fram till att jag ska en Mercedes. Om jag ska ha en bil alltså.

I varje fall. Klockan börjar närma sig tre på natten, vi rullar in i Berlin och håller oss nu till endast tvåsiffriga hastigheter. Jag börjar ta ut segern (det vill säga att vi inte kolavippade på ett eller annat sätt) och tänka på hotellsängen. Chauffören fastnar i en fartkamera när han bara kör 10-20 kilometer för fort och jag tänker för mig själv att det kan han banne mig ha när han snittat 80-100 kilometer för fort under 98 procent av sträckan. Har dock inga större förhoppningar om att boten kommer att leda till någon revolution i hans förhållningssätt till hastigheter.

Plötsligt händer någonting bisarrt. Framför oss ser vi blåljus, som vid närmre anblick ser ut att komma från en polisbil. Den stänger av vägen för oss, så både taxin framför oss och vi stannar av. Jag tittar på taxin framför oss och funderar på vad den kan ha gjort. För det måste ju vara den som är orsaken till polisens blåljus. Plötsligt kör en piketbuss upp jämte vår taxi. Ut bara väller det poliser. Jag tänker ”wow, de ska säkert storma byggnaden till höger, nu får vi vara med om något spännande!”. Det går en nanosekund och efter följer en nästan utomkroppslig upplevelse när jag inser att poliserna omringar VÅR taxi. Dörrar rycks upp, taxichauffören utropar någonting på tyska och poliser sticker in sina huvuden i alla dörröppningar och börjar ropa saker på tyska. Jonas får ur sig ”english please!” och som svar får han ”show me your hands! show me your hands!”. Vi visar. Bagageluckan bakom oss öppnas och nu står det cirka 15 poliser runtom oss. Inte obeväpnade.

För ett mycket kort ögonblick tänkte jag att det kanske har med fortkörningen på motorvägen att göra. Har vi kört på någon men inte märkt det? Inser rätt snabbt att det inte är så troligt. Å andra sidan kändes det inte heller riktigt verkligt att vara omringad av en piketstyrka. Är någon av våra medresenärer, eller kanske chauffören, knarkkurirer? Har de lagt fem kilo kokain i våra väskor och nu kommer vi att få skulden? De verkade ju så trevliga och lättsamma.

Det visade sig att det hela handlade om ett smått otroligt sammanträffande. Taxin, tillhörande Hamburg, verkade ha samma bilnummer med en taxi som polisen var på jakt efter på grund av en kidnappning. Inte nog med det, en röd skylt i bakrutan på taxin – som går till det hamburgska taxibolagets station – visar sig vara det lokala telefonnumret till polisen i Berlin. Någon som kört bakom oss har alltså lagt ihop bilnumret och det som kanske uppfattades som ett nödrop från kidnappningsoffret och fått summan – ring polisen! Och polisen hade i sin tur beslutat sig för att anfalla taxin i en kniptångsmanöver.

Kan berätta att det var obeskrivligt skönt att känna huvudet landa mot kudden den natten. Jonas vaknade för övrigt upp dagen efter och under några sekunder utan att ha en aning om var han var. Vi kom ändå snabbt på banan igen ska sägas. Inte ens spritt språngande nakna människor (kroppsfärg räknas inte riktigt) och allehanda mindre smickrande men desto mer avslöjande lack- och läderutstyrslar på Berlins Pridefestival kunde få oss att reagera nämnvärt.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: