Nämen det är ju inte ens rakt

3 Sep

Förra helgen försökte jag mig på att haffa en klipptid utan att ha bokat innan. Jonas tyckte att jag borde förstå att det inte skulle finnas någon tid, och att jag givetvis måste boka en. Mycket riktigt fanns ingen klipptid. Inte i lördags heller, när jag gjorde ett nytt försök. Med ett ”vad var det jag sa” ekandes i öronen (ja, det var nog sannolikt Jonas röst) bokade jag en tid dagen efter. Vid den här tiden har det gått ungefär två månader sedan jag tänkte att jag borde klippa mig. Väl på söndagen sätter jag mig  i stolen. Kvinnan som klipper mig har ett bestämt ansiktsuttryck och ett sätt att uttrycka sig som passade utmärkt till utseendet. Hon lyfter mitt hår och släpper det några gånger för att kunna göra en initial bedömning av läget. Nu ser hon bekymrad ut, på gränsen till arg. ”När klippte du dig sist?”. Jag ljuger. Jag säger att jag klippte mig för en tre månader sen. Jag skulle tro att det nog är fem månader sen, och det var på samma ställe. Jag ljuger dels för att jag vet att man ska klippa sig oftare, dels för att jag vet att om jag är ärlig kommer hon att klippa av för mycket av det hår jag försöker spara ut. Jag hoppas, och tror, samtidigt som jag säger ”eehm, jaa…det var nog tre månader sen ungefär” att ingen känner igen mig. Tyvärr tror jag att hon som stod vid kassan gjorde det. För sent nu. Sedan frågar hon mig ”klippte du dig här?”. Och nu kan jag ju inte säga ja, för om nu kvinnan i kassan känner igen mig så vore det dumt att göra det möjligt för dem att inse min lilla lögn. Kvinnan med det bestämda utseendet och de nu arga ögonbrynen säger nu ”Det är ju ojämnt. Ser du? Och uppklippningen är ju hackig” och så upprepar hon några andra liknande kritiska anmärkningar. Hon tar till och med fram den runda spegeln som annars endast används när klippningen är klar och resultatet ska visas upp. Hon tar i och släpper några hårstrån igen ”ser du?” så här ska inte en uppklippning se ut. och ser du här nere? det är ju helt ojämnt”. Och ja, jag ser väl att det är lite…ja, vildvuxet. I avsaknad av den skyldige riktar hon istället sin irritation och ilska över mig. Jag sitter snällt på stolen och det enda man kan beskylla mig för är väl att jag satt på en stol några meter bort för ett antal månader sedan och lät mig klippas. Klippningen blir klar, jag får se mitt nya vackra svall i den runda spegeln. Det är jämnt och faller fint. När jag går därifrån kan jag inte låta bli att tänka på att jag kommit till klippningens motsvarighet till rysk roulette. Dit måste jag gå igen!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: