En oväntad resa

25 Jun

I år bestämde vi oss för att byta från midsommarstång till Berliner Fernsehturm. Själva Berlinbesöket var hur härligt som helst. Innan vi kunde sätta ner väskorna i hotellrummet var det dock allt annat än härligt…

Det började gå upp för mig rätt sent in i flygresan att det var ruggigt oväder över Berlin. Det jag trodde var blinkande lampor på flygets vingar visade sig vid en närmare titt vara åskblixtar. Planet stötte upp, ner och var helt enkelt en oförutsägbar åkattraktion. När vi dök ner första gången mot landningsbanan kunde vi se tv-tornet i Berlin på vad som upplevdes vara nära håll. Vi hörde landningshjulen fällas ut. Puh. Snart nere. TRODDE VI! Helt plötsligt vrids planet tvärt uppåt och vi rasar upp mot himlen igen. Vi flyger vidare, piloten försöker sig på en ny landning efter en stund men det går inte. Vi stöts återigen lite hit och dit, dyker ibland och rusar uppåt ibland. Blixtar lyser upp himlen. Jag är inte flygrädd men döden kändes nära. Jag började fundera på var jag hade bläckpennan och om jag skulle skriva ett hejdå-meddelande i boken jag läser. Den skulle förmodligen brinna upp vid en krasch men det är ju liksom värt en chansning. Funderar ett tag på vad innehållet bör vara. Kommer på att jag till råga på allt är kissnödig och tappar tråden. Blir åksjuk. Börjar må än mer illa då jag ser att resenären till höger om mig uppenbarligen också mår risigt. Får reda på att flygplatsen har stängt ner på grund av ovädret. Efter en dryg halvtimme då vi bara kör runt i luften berättar piloten att han nu ska ta oss till Hamburg istället.

När vi landar i Hamburg är tv-tornet, som vi såg på cirka 6 kilometers håll från planet, nu cirka 300 kilometer bort. Vi får reda på att det är taxi som gäller. När jag var i luften tänkte jag ”å, bara vi får landa på marken så är allt lugnt”. När vi har kommit ut på motorvägen och jag märker att taxichauffören passerar 200 km/timmen utan att blinka, och verkar ha som regel att köra minst dubbelt så fort som hastighetsbegränsningarna anmodar, tänker jag att marken nog inte var så mycket bättre ändå. Lastbilarna i högerfilen ser ut att stå parkerade när vi blåser förbi. Efter ett tag möter ovädret oss igen. Regnet piskar ner (och försämrar såväl sikt som fäste på vägbanan, tänker jag) samtidigt som varningsskyltar med hjortar på dyker upp titt som tätt i vägrenen. Jag kommer att tänka på vad mamma har sagt om hur vanligt det är med vildsvin vid motorvägarna i Tyskland. Jag börjar fundera på den där bläckpennan igen och att jag nu inte kommer att kunna skriva ett ordentligt hejdå-meddelande för att det är för mörkt. Fortfarande åksjuk. Och kissnödig. Som i en skräckfilm ser jag lite då och då potentiella katastrofsituationer uppenbara sig framför vår bil; bilar som kör alldeles för sakta, bromsar in och lastbilar som lägger sig i bredd. Jag märker ändå att chauffören är väldigt uppmärksam, och dessutom verkar bilen vara väldigt stabil trots idiotfart. Får senare veta av Jonas att det ”ju är en Mercedes”. Det enda goda som kom ut ur skräckresan är att jag har kommit fram till att jag ska en Mercedes. Om jag ska ha en bil alltså.

I varje fall. Klockan börjar närma sig tre på natten, vi rullar in i Berlin och håller oss nu till endast tvåsiffriga hastigheter. Jag börjar ta ut segern (det vill säga att vi inte kolavippade på ett eller annat sätt) och tänka på hotellsängen. Chauffören fastnar i en fartkamera när han bara kör 10-20 kilometer för fort och jag tänker för mig själv att det kan han banne mig ha när han snittat 80-100 kilometer för fort under 98 procent av sträckan. Har dock inga större förhoppningar om att boten kommer att leda till någon revolution i hans förhållningssätt till hastigheter.

Plötsligt händer någonting bisarrt. Framför oss ser vi blåljus, som vid närmre anblick ser ut att komma från en polisbil. Den stänger av vägen för oss, så både taxin framför oss och vi stannar av. Jag tittar på taxin framför oss och funderar på vad den kan ha gjort. För det måste ju vara den som är orsaken till polisens blåljus. Plötsligt kör en piketbuss upp jämte vår taxi. Ut bara väller det poliser. Jag tänker ”wow, de ska säkert storma byggnaden till höger, nu får vi vara med om något spännande!”. Det går en nanosekund och efter följer en nästan utomkroppslig upplevelse när jag inser att poliserna omringar VÅR taxi. Dörrar rycks upp, taxichauffören utropar någonting på tyska och poliser sticker in sina huvuden i alla dörröppningar och börjar ropa saker på tyska. Jonas får ur sig ”english please!” och som svar får han ”show me your hands! show me your hands!”. Vi visar. Bagageluckan bakom oss öppnas och nu står det cirka 15 poliser runtom oss. Inte obeväpnade.

För ett mycket kort ögonblick tänkte jag att det kanske har med fortkörningen på motorvägen att göra. Har vi kört på någon men inte märkt det? Inser rätt snabbt att det inte är så troligt. Å andra sidan kändes det inte heller riktigt verkligt att vara omringad av en piketstyrka. Är någon av våra medresenärer, eller kanske chauffören, knarkkurirer? Har de lagt fem kilo kokain i våra väskor och nu kommer vi att få skulden? De verkade ju så trevliga och lättsamma.

Det visade sig att det hela handlade om ett smått otroligt sammanträffande. Taxin, tillhörande Hamburg, verkade ha samma bilnummer med en taxi som polisen var på jakt efter på grund av en kidnappning. Inte nog med det, en röd skylt i bakrutan på taxin – som går till det hamburgska taxibolagets station – visar sig vara det lokala telefonnumret till polisen i Berlin. Någon som kört bakom oss har alltså lagt ihop bilnumret och det som kanske uppfattades som ett nödrop från kidnappningsoffret och fått summan – ring polisen! Och polisen hade i sin tur beslutat sig för att anfalla taxin i en kniptångsmanöver.

Kan berätta att det var obeskrivligt skönt att känna huvudet landa mot kudden den natten. Jonas vaknade för övrigt upp dagen efter och under några sekunder utan att ha en aning om var han var. Vi kom ändå snabbt på banan igen ska sägas. Inte ens spritt språngande nakna människor (kroppsfärg räknas inte riktigt) och allehanda mindre smickrande men desto mer avslöjande lack- och läderutstyrslar på Berlins Pridefestival kunde få oss att reagera nämnvärt.

 

Annonser

Trodde jag

2 Maj

Märkte för några dagar sedan, av en slump, att mitt pass inte är giltigt längre. Det jag egentligen var ute efter var att kolla hur mitt mellannamn egentligen stavas (ni som har koll på namnlagen, och mitt namn för den delen, vet ju att jag egentligen inte har något sådant – däremot ett förnamn som inte är mitt tilltalsnamn). Kan tyckas vara någonting som jag bör ha lärt mig efter så många år med samma namn.

Nå. Det där med passet blev ju lite av ett problem. Jag ska nämligen till London om två veckor med mina kollegor för att blanda professionell förkovran med nöje. Det vore ju grymt trist att fastna på Arlanda med väskan packad. Begav mig till samma station som jag äntrade för fem år sedan då vi bodde i Stockholm sist. 08.30 skulle passexpeditionen öppna.

Läste att det är mycket folk där på morgonen. La därför upp en plan som gick ut på att komma dit fem minuter före dörrarna skulle öppnas. Sagt och gjort. Tyvärr visade det sig vara så att själva BYGGNADEN öppnade långt innan det, och alltså även möjligheten att ta en kölapp. Personalen kom däremot inte och öppnade luckorna förrän halv nio. Tyvärr visade det sig att ett trettiotal personer hade fattat det jag inte fattat. Sitta ner. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Och vänta. Sen min tur! För fem år sedan såg jag ut som en mördare (stripigt hår – det regnade då jag cyklade dit, allvarlig min och kortet taget lite underifrån). Nu tänkte jag sikta på en annan look. Tyvärr fick jag veta att jag inte fick le nu heller. Då tänkte jag att jag kan väl liksom…le med ögonen? Något gick i varje fall snett och istället log jag med näsan. Jag rynkade alltså på den. Passexpeditören såg nöjd ut med bilden (jag log ju inte med munnen) och jag tog mig inte för att säga något. Så nu får jag nöja mig med att se ut som en dryg nollåtta istället för en mördare i fem år. Omväxling förnöjer!

(Det kan vara så att jag överdriver näsleendet. Det återstår att se om fem dagar då jag får – tadaaa – knalla till stationen igen och ställa (läs: sitta ner. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta) mig i kö för att hämta ut pappersboken).

Lärdomar

24 Apr

Sitter nu på ett tåg mot Västervik. Var det ligger? Långt bort. I måndags tuffade jag och en kollega till Motala. Många intervjuer och mycket kaffe senare var det dags att åka hem. Väl på tågstationen hittar vi inte vårt tåg på avgångslistan. Dubbelkollar. Trippel- och flipperkollar. Står ett tåg utanför som kan vara rätt men skylten säger ju något annat. Jag är redan åksjuk från bilfärden till stationen och rätt darrig av kaffet. Fem minuter till avgång och inget tåg. Då lägger vi märke till en liten detalj vi inte har sett innan. ”Buss”. Å NEJ!! Var är bussen?! Vi rusar ut och spanar efter hållplats A2. Finns busskurer, men ingen har någon bokstav på sig och ingen nuffra. Panik! Inte intresserad av att övernatta här. Lyckas hitta en busskur som annonserar vår buss på en digital tavla. Hips vips försvinner bussen från listan! Panik igen. Illamående och nu kissnödig av kaffet. En kvart till och vi missar vår tåganslutning längre fram. En tossig man vid kuren börjar raljera högt om det ena och det andra, mest förbannar han ändringarna i busstabellerna på senaste. Jag frågar honom om vår buss som försvann. Nääänä hörru den kommer om 35 minuter. Ridå. Förbereder mig på en lång kväll.

Ca 2 minuter senare kom bussen. Hemma beräknad tid. Har lärt mig två saker av detta: läs biljetter och andra saker som kan innehålla viktig information noggrant. Och, tro inte på allt som kommer ur personers mun, särskilt inte om de står och mässar för sig själva innan du frågar dem om något.

En sån dag idag

26 Mar

En lycka kommer sällan ensam! Som man brukar säga fast inte riktigt. Jonas fick inte bara fast anställning utan även ett fetare lönekuvert. För att göra det extra festligt knallade jag till Apoteket bredvid jobbet för att köpa något fint (jaja, kanske inte det ställe en kommer att tänka på direkt när det ska köpas fina saker. Men det är ofta användbara prylar!). Väl i kassan vänder sig tanten om, konstaterar ”jaha, du fick den sista av de 200 påsarna”, grabbar tag i en ensam papperspåse på hyllan bakom och räcker över till mig. Varpå jag snabbt replikerade ”jaså, så det är en sån dag idag!”. ”Jajemen” sa hon. Så nu är vi en duschgel, ett läppbalsam, en tandkräm, en antirynkkräm och en chokladbit rikare. Av oklar anledning. Varför fundera över varför så trevliga saker händer?

20130326-190932.jpg

Man är inte vuxen

25 Mar

…förrän man fått sin första visdomstand! Eller. Jag skulle i alla fall säga att det är en sorts prövning. Konstant molande värk i käken och i själva tanden, kryddat med en svullen halsmandel. Resultatet är att jag bara tuggar mat med ”höger sida”. Funkar okej men det är lätt att glömma.

Hejdå korv med bröd på ett tag!

20130325-192353.jpg

Sjukt var det här

11 Mar

Jahopp. Febern kom som en käftsmäll, och därefter har Jonas varit däckad. Vis av tidigare erfarenheter sover Jonas med en handduk under sig. Jag minns med skräck för en fem-sex år sedan när jag varit ute och svirat på krogen och skulle sova hos Jonas. Tjohooo (!!) vad mysigt att hoppa ner i en uppvärmd säng när vintern passade på att straffa mig hårt för att jag valt kjol och strumpbyxor. Så mysigt blev det inte. Ner hoppar jag och…UÄÄÄ!!!! Det är som att hoppa ner i en hög med blöt tvätt. Där någonstans i pölen låg nog Jonas. Jag fick ta pick och pack och sova i gästrummet.

Denna gång har varit betydligt mindre fuktig. I och för sig är det kanske väl modigt att börja summera. Det finns en inte helt obetydlig risk att jag också trillar dit.

 

Kan det vara en slump?

25 Feb

Näää. Jag kan bara inte tänka mig att kombinationen Jonas har åkt till Köpenhamn + chokladmintglass i frysen kan vara en slump. Det måste väl ändå ha varit så att han har köpt den som en tröst till mig? Eller hur? Japp. Den kommer att ryka under veckan.

 

Här nedan en bild på den generöse mannen! Här när han försöker likna träsoldaten på Tivoli under vårt senaste Köpenhamnsbesök. Fint va?

Bild